Moa Schulman

Aldrig mer! Sa vi efter att ha jobbat många dagar med något som hade kunnat bli det roligaste uppdraget ever om vi inte fått nobben. Det blev inte vi. “Denna gång”. “Men det var nära”. “Hoppas vi får jobba med er någon annan gång!” “Med vänliga hälsningar Wanderlust”. Wanderlust – en längtan efter att ströva. Men också ett kulturhus i Paris som behövde ny profil. Jag vet inte om vi menade det, detta “aldrig mer!” Men det känns ofta urvattnande att pitcha på jobb gratis. Jag hoppas att det kommer ske mer och mer sällan. Fast samtidigt: det var kuuul!

Så här såg en del av förslaget ut:

Jag och Seppi har haft en diskussion om inspiratörer och idoler. Det finns en performance-/dansgrupp som heter “Fans” med ett koncept som bygger på att de söker upp sina idoler och initierar samarbetsprojekt med dem. Även om jag kanske inte är ett fan, och inte direkt har idoler, så kommer det i närheten av att beskriva vad jag känner för Annika Korpi. Hon har skrivit en roman som förändrade mitt liv 2003, en roman jag sedan skrev c-uppsats om vilket förändrade mitt liv en gång till 2005 och som jag sedan illustrerade och kom in på Konstfack med. Någon slags elektricitet rör sig i en ring.

Dagen efter mitt och Seppis samtal smsade jag Annika (eller jag visste inte säkert att det var till henne, numret hade jag hittat på avvägar någon gång för länge sedan och sparat i telefonboken som “kanske annika korpi”) och frågade om vi kunde ses. Och hon ville det. Och vi sågs. Och solen sken typ.

När jag kom hem efter mötet öppnade jag en lyckokaka (jag har en hel låda) som sa att jag hade bjudit på rätt häst (jag förstod att det syftade på Hevonen häst) och sedan dess har vi jobbat på – vad jag tror kommer bli – en fantastisk bilderbok.

Ett av de roligaste jobben jag gjort: klassikerserie för Pär Lagerkvist för Brombergs förlag. There will be gold!

Ansökan till Laurinstipendiet ivägskickat!